Pappa till Tonårsdotter som jag aldrig träffar!

Jag nämner mina tre söner då och då i denna blogg men mitt fjärde barn, en tjej som nu hunnit bli tonåring har jag inte skrivit något om.

Det finns en anledning..

Hennes mor och jag separerade när hon var 5 år och ett halvår senare träffade hennes mamma en ny man som hon snart flyttade till (6 mil bort). Sedan försökte mamman ändra vår gemensamma dotters adress dit när jag och dottern var på Cypern.

Detta drog igång ett tråkigt bråk som jag drog så långt som till tingsrätten. Redan då hamnade jag i dålig dager trots att jag kämpade för att inte tappa kontakten med min dotter. Jag målades upp som en bråkstake av mammans släkt och vänner.

Ur tingsrätten kom i alla fall ett domstolsbeslut som gav mig “rätten” till ett rikligt umgänge men gav mig många mil i bilen varje vecka. Resorna gick från boendet söder om Stockholm, lämning till skolan som långt till väster om Stockholm och så till jobbet Norr om Stockholm. Alla som bor i detta område vet hur trafiken är här. Många dagar jobbade jag uppkopplad flera timmar från bilen via 3G oavsett årstid för att få arbetstiden att gå ihop och inte sitta bort dagarna i bilköer.

Jag inledde en ny relation och relativt snart kom småsyskon som skapade lite nya rutiner. Dottern orkade inte komma mitt i veckorna längre. Den officiella orsaken (via hennes mor) var att hon inte orkade stiga upp 30 min tidigare hos mig och sedan sitta i bilen.

Vi flyttade till ett större boende. Hon blev äldre och började med sport som tog massor med tid och helgumgänget blev ännu kortare. Jag anpassade mig och skjutsade henne till träningen redan Söndag morgon.

När hennes nästa lillebror hos oss föddes (nu 3 år) började hon må dåligt när hon skulle komma till oss på Fredagskvällarna. Ingen “officiell” orsak och de vände hem flera gånger för att ett par helger senare sluta komma helt.

Jag vet att hon varit med om rätt stora omställningar i livet och har nu igen varit med om ytterligare en skilsmässa med flytt.

Jag vet också att jag inte alltid hanterat alla situationer optimalt men jag är inte mer än människa. Mitt fel är att jag alltid försöker “Fixa” allt så att alla ska bli nöjda men livspussel är inte lätta att lägga. Ibland saknas det bitar, ibland får inte alla bitar plats och ibland ska man bara låta pusslet vila och inte pussla alls..

Under de senaste 3 åren har jag skickat brev, vykort (senast igår), mail, sms, ringt, kontaktat henne via Facebook (tills hon blockerade mig) och skickat olika paket samt dykt upp på träningar och avslutningar men inget av det blir bra utan det enda hon tydligt visar är att jag ska hålla mig borta och lämna henne ifred men hon säger inte varför. Hon svarar inte på mail, Sms och lägger på om jag ringer. Dessutom har hon bytt mobilnummer och tyckte för ett tag sedan att det var dåligt att jag slutat skicka sms trots att hon inte gett det nya numret till mig (?).

Så detta är förklaringen till varför jag endast nämner tre av mina fyra barn i mina inlägg.

Trots total avsaknad av umgänge så finns hon ändå i mina tankar och jag lever på hoppet att hon en dag vågar ta det jobbiga steget och kontakta sin Pappa igen. För den berömda “bollen” ligger hos henne nu men jag är här och väntar på hennes passning..

Kommentera gärna!
Har du erfarenheter kring sånt här?
Tips mottages gärna!