I helgen var vi och såg nya biofilmen Hokus Pokus Alfons Åberg.
Första gången på länge som en biofilm passade alla tre grabbarna.
2 åringen hängde med bra i storyn, 5 åringen reagerade på vissa saker som Alfons gjorde galet och 7-åringen, ja han skulle aldrig erkänna att han varit på en Alfons film och ännu mindre att han faktiskt tyckte att den var helt ok..
Filmen behandlar många bra saker och gör det med varma färger samtidigt som bilden är mycket skarpare än sist jag gick och såg Alfons på bio för... rätt länge sedan. Fast grafiken är ändå sådär skönt enkelt ritad som den alltid varit.
En klart sevärd barnfilm om vardagen, om "snabba cash", längtan efter ett husdjur, relationer till snälla äldre och mindre snälla ungar.
Pappan i filmen är som jag själv väldigt tålmodig, höjer aldrig rösten, stressar inte, är lite slö, tunnhårig och så gillar vi båda våra bruna tröjor och blommiga förkläden..
